Ursprungligen skulle det här inlägget handlat om någonting annat. Det ändrades igår. Då upplevde jag det bästa spelmöte som jag någonsin deltagit i som aktör. Visst, det har funnits högre emotionella toppar i andra berättelser, men aldrig har jag varit på ett spelmöte som trollbundit mig som detta. Den upplevelsen förtjänar sitt inlägg.

Berättelsen kallades för Sommaren falnar och var första avsnittet till en Bortom-kampanj. Den utspelar sig på internatskolan Austin B. Ellsworth Memorial High School där de absolut rikaste familjerna skickar sina elever för den absolut bästa utbildningen. Säkerheten för ungdomarna är givetvis en hög prioritering på grund av det, så då man väl kommit in där är det svårt att komma ut. För de elever som är där frivilligt är det en enorm möjlighet, för de elever som blivit ditskickad av sina föräldrar är det ett fängelse.

Vissa av er kanske kommer ihåg att jag berättat om Morrigan High tidigare på bloggen? Det är den kampanj som jag fått bäst feedback på under mina 21 år som rollspelare. Ingen annan berättelse är ens i närheten. Jag får erkänna, det kom som en chock för mig för jag förstod inte varför. Med tiden har jag bildat mig en gissning om varför, men igår då jag spelade Sommaren falnar förstod jag. De delar flera liknande drag:

  • Karaktärerna är ungdomar
  • Jordnära, kryddat med mystik
  • De är relationsdrivna

Karaktärerna är inte några hjältar. Skulle de hamna i stridigheter mot något skulle de troligen åka på rejält med däng. I synnerhet om någonting vore övernaturligt. Men det är just det – övernaturligheterna är förekommer knappt alls. Man får snarare söka efter vad som kunnat vara övernaturligt: var mannens handling helt driven av honom själv? Var kvinnans blick som såg karaktären rätt in i min själ, lite mer än vad en normal person skulle se? Det uppstår en ovisshet i aktörernas fantasi i vad som pågår. Ett ganska klassiskt “show, don’t tell” – eller som jag skriver i Visioner och fantasier: att visa monstret är aldrig skrämmande, utan det skrämmande uppstår i förväntningarna i vad monstret är.

Just det här gör att miljön blir betydligt mer jordnära än i andra berättelser som jag skrivit och spellett till Bortom. Det handlar om människorna och deras vardag. Det är inte kriget mellan två uråldrig fraktioner som karaktärerna hamnar i, utan det handlar istället om att välja sida mellan en manipulativ emo-snubbe med old school money som kallar sig för Cancer eller den sköna, iskalla senatorsdottern Belinda Altman. Insatserna blir högre för karaktärerna på så sätt: i det uråldriga kriget har karaktärerna mindre chans att påverka den övergripande handlingen, medan det i skolhiearkin är betydligt enklare att uppnå. Det står därmed helt enkelt mer på spel för karaktärerna (men inte för världen).

För att den här insatsen ska kunna göras krävs det därför att det finns väldigt mycket personer att interagera med i berättelsen. Ett problem med många personer är att det ofta blir problem att komma ihåg alla. Vi löser det genom att skriva ut bilder på dem och ha dem på spelbordet. Så här såg till exempel personskaran ut för Sommaren falnar igår.

Med korten på bordet får vi direkt en bild av karaktären och det hjälper oss att komma ihåg alla de olika personerna. Dessutom blir det lättare att veta vem som säger vad i en diskussion med flera statister, då berättaren ofta håller upp eller skjuter fram kortet med den som talar för tillfället.

Samverkan mellan dessa övergripande saker är vad som får det att klicka för mig – och min spelgrupp – för tillfället. Vad klickar för er? Vad gjorde era bästa spelupplevelser till något minnesvärt?