Ibland händer det att man inte har någonting att göra och då kan det vara roligt att googla sitt eget namn på nätet. Det är dock sällan som jag har tid över så jag gör sådant då jag egentligen borde göra någonting annat. I alla fall, jag gjorde nyss en googling på Bortom och sprang på Åsa Roos blogginlägg från 5 januari där hon talar om konvent. Där fanns det en kommentar från Henrik som fick mig att sucka lite överseende.

Det han skrev var:

jag har t ex svårt att se att vanitypublicerade rollspel som Noctum, En Garde (sic!) och Bortom kommit till för att man brinner för att ge sveriges (sic!) spelköpare en unik och högkvalitativ produkt utan snarare för att man vill se sitt eget namn i tryck.

Det är inte svårt att utifrån kommentaren av döma att han sågar Bortom med fotknölarna (och även om jag inte är helt säker så tror jag Henrik är samma person som recenserade Mindless Gamings andra rollspel, En Garde!, med en brutal sågning i Fenix). Jag har absolut ingenting emot en sågning. Trots allt är det någonting rent subjektivt som baserar sig i smak och det är bara hälsosamt att alla inte tycker likadant.

Vad som får mig dock att sucka är att en person sätter sin egen smak som en som mätare på vad som är kvalitativt och borde få existera. Det här är inget ovanligt, utan det finns många personer som har liknande åsikter inom musik- och filmkulturen. Allt måste vara originellt och helt unikt för att det enligt självutvalda tyckare ska ha existensberättigande.

Varje gång jag ser det så skakar jag på huvudet. Strävan efter det unika och originella är inte vad som ger existensberättigande för ett spel, en film eller en låt. Faktum är att om det var så skulle allt som skapades vara mer eller mindre meningslöst för snart skulle det införlivas i det vardagliga och då förlorar sin kvalité. Jag köper inte det tankesättet.

Inte heller köper jag åsikten “Jag gillar inte det här, så då saknar det mening”. Jag menar, bara för att jag inte gillar någonting så betyder det inte att det inte borde få finnas. Man kanske inte ens tillhör målgruppen för produkten och ska man då bestämma vad andra får gilla och inte gilla?

Jag erkänner att jag just nu är påverkad av kurslitteraturen jag läser nu. Håller nämligen på att djupdyka i Pierre Bourdieus fältbegrepp och de berör just de här delarna. Det är där tydligt om hur åtskillnad mellan fin- och fulkulturen görs, vilket är exakt vad som Henriks kommentar handlar om. Den dominerande gruppen strävar efter defensiva strategier för att utmanövrera nykomlingarna eftersom det inte passar elitens doxa.

Bortom för mig är inte ett vanitypublicerat rollspel. Tvärtom. Det är ett kärleksprojekt som jag arbetade med i sju år innan det ens släpptes i tryck. I starten fanns inte ens tanken att publicera det. Bara för att jag inte valde att försöka vara svårtillgänglig på liknande sätt de avantgardiska filmerna är då de underkastar sig smaken hos kulturelitens tyckare så betyder det inte att Bortom saknar kvalité. Men som sagt var, jag tar fulkultur över finkultur alla dagar i veckan. Jag önskade bara att trenden att ogiltigförklara det som inte är så kallad finkultur skulle dö ut, för det är knappast något produktivt eller hälsosamt.

PS. För övrigt vill jag bara tillägga att Roos krönika är mycket läsvärd. Jag instämmer i det mesta som hon skriver. För mig är målet i allt skrivande att beröra, inte att vara häftig. Synd att det inte verkar vara en självklarhet. 🙁