Skrönan om Spelemännen har med tiden fallit i glömska hos svenska folket. Deras sånger är glömda, liksom den skräck de spred bland bondefamiljerna en gång. Men tystnaden omkring dem är på väg att brytas…

Spelemännens ursprung står att finna i myten om Strömkarlen, den som vi minns bäst som Näcken. En man som med sin musik lurade ned folk i älven för att där dränka dem. I vår tid beskrivs Strömkarlen uteslutande som Näcken, ett väsen som sitter naken och spelar sin fiol, men i gamla tiders beskrivningar var han sällan naken. Näcken var ett demoniskt väsen som var mycket skicklig på att ta olika skepnader för att dölja sitt hiskeliga utseende. Faktum var att han ofta tog icke-mänskliga skepnader, där Bäckahästen är den mest kända.

Det som främst lever kvar i minnet är hur han kunde trollbinda folk med sin vackra melodi. Det var få som besatt viljestyrka nog att kunna motstå den. Musiken väckte nyfikenheten hos människan och de hamnade då i hans våld. Det var hans främsta vapen för att dränka människorna och få var det som uppnådde samma skicklighet som spelman. Undantaget finns i Strömkarlens arvtagare, spelemännen.

Spelemännen var personer som sökte upp Strömkarlen i syfte att lära sig att spela som honom. De vädjade om att få lära sig hans hemligheter och han valde ut några lärjungar genom historien, som han skolade i sin musiks hemligheter. Man kanske skulle kunna tro att det som drev folk till detta var att de sökte makt, men så var inte fallet. Det var bara personer – musiker – som sökte nå en symbios med musiken som aldrig tidigare hade skådats.

Det var långt från alla spelemän som överlevde Strömkarlens hårda skola. Strömkarlen var nyckfull och ryckte ned lärjungarna under vattenytan om han gavs tillfälle. Lärotiden bidrog därför även till att ge spelemännen en oerhörd uppmärksamhetsförmåga och reaktionshastighet – i alla fall för dem som överlevde.

De som överlevde Strömkarlens skolning fick insikt i den förtrollande musik som han behärskade. Med musiken förändrades deras sinnen, kropp och liv. Deras sinnen bands samman med Strömkarlens genom hans ständigt viskande visor. Deras kroppar förvreds – lemmarna blev längre, håret grånade och deras hy bleknade. Deras liv slogs i spillror då släktingar och vänner samlades i lynchmobbar för att döda dem.

Spelemännen kunde med musiken som vapen avvärja alla hot, men de valde att flytta ut i vildmarken och isolera sig. De spred sig så småningom över hela Sverige. Åren gick och berättelserna om spelemännen dog ut eller skrevs om till att handla om deras mästare, Strömkarlen. Myterna dog, men det gjorde inte spelemännen. De stod under Strömkarlens kontroll och likt honom åldrades de inte. Istället fortsatte de att lyssna till hans melodier från sin självvalda isolering. De lyssnade och tränade sin musik. Spelemännen var fullt nöjda med sin tillvaro.

Men saker och ting förändrades. På senare tid har bandet mellan Strömkarlen och spelemännen blivit allt tunnare och musikens viskningar hörs allt svagare… De kan höra att han är vid liv, men frågan är hur länge till? Detta oroar spelemännen. Är det slutet för dem alla?

Allt fler av spelemännen börjar nu komma fram från sin isolering. De söker efter Strömkarlen och börjar ta sig in i människornas samhällen i jakt på ledtrådar om vart deras mästare tagit vägen. De söker oavbrutet efter honom och bryr sig inte om konsekvenserna. De driver folk till galenskap med sin musik och det resulterar i både våld och vansinne. Men det är av liten betydelse för spelemännen – det enda av vikt är att finna Strömkarlen.

Frågan är bara varför Strömkarlens musik håller på att dö ut i deras huvuden? Var befinner han sig och vad har hans allt svagare sång för inverkan på spelemännen? Eller är det här en av Strömkarlen planer? Driver han sina lärjungar framåt mot ett mål – och vad är det i så fall?