I dag såg jag The Mist på bio och det slog mig hur väl den egentligen stämningsmässigt passar in i Bortom. Varför? Tryck på länken nedan för en förklaring. Värt att påpeka är att jag tar upp spoilers om filmen så planerar ni att se filmen, tryck inte på länken.

Ytligt sätt så ligger det en mystik över varifrån dimman kommer och vad som finns i den. Folk isoleras i den och de vet inte vad som pågår sig. Sett till en symbolisk nivå så är det en väldig tydlig metafor till lögnens slöja. Folket befinner sig i den och kan inte se vad som pågår omkring dem.

Filmen avslöjar monstren kanske lite för tidigt för min smak, men det hjälper i alla fall till att skapa någonting annat som är viktigt inom Bortom. Vad? Det finns gott om personporträtt och deras inre resa. Ofta finns det en tendens att det blir rörigt då filmer har många personer att hålla reda på, men filmens regissör, Frank Darabont, lyckas dock hålla isär och ge dem egna röster. På så sätt blir filmen väldigt rik och ger oss en mycket intressant resa.

Vi får se hur folket förändras och utvecklas i takt med att belägringen fortgår på den affär som de befinner sig i. The Mist handlar inte om monstren där utanför, utan den handlar istället om de mänskliga styrkorna och svagheterna hos folket i butiken. Rednecken som finner Gud och viger sitt liv åt honom, det timida affärsbiträdet som uppvisar mod då han räddar en grupp personer från en lynchning och militärerna som tar sitt liv för att fly från vad som är på väg att ske – bara för att nämna några exempel.

Just det här, personernas inre och yttre utveckling, är vad Bortom handlar om. Monstren är inte det viktiga, utan de är mer en kuliss för att framkalla den känslomässiga resa som karaktärerna genomgår. Det absolut starkaste i filmen är slutet då huvudrollen ger sin vänner och sin son en barmhärtig död, istället för en utdragen plågsam en. Eftersom det är för få kulor i revolvern kan han inte skjuta sig själv, utan måste gå ut och dö en plågsam död mot monstren. Men vad händer då? Jo, faran visar sig vara över och dimman (tillsammans med monstren) försvinner.

För en minut sedan var morden en kärleksfull handling gjord av godhet, men nu har de blivit helt meningslösa och onda. Huvudrollen har mördat sin egen son och blir nu kvar med minnena av det. Det spelar ingen roll vilka skäl han hade, för det är ett minne som aldrig kommer lämna honom. Han är dömd att dras med det så länge han lever. Ett sår som aldrig kommer att läka.

Just den känslan är vad Bortom handlar om. Människor och deras val som får konsekvenser.

Jag rekommenderar er som inte sett filmen att se den. Det är nämligen en helt okej film, ja till och med bättre än så. Troligen den bästa King-filmen som gjorts (inte för att det i sig säger mycket… 😛 ).